2016-11-29

En idiot som jag

Jag vet att blod är tjockare än vatten.
Jag vet att man ska ta tillvara på varandra medans man kan.

Men hur gör man om man står ljusår från varandra?
Ska man fortfarande försöka?
Eller får man ge upp?

Måste man verkligen kämpa sig blodig?








 

2016-09-18

Rökfri i 2 år!!

Måste först få skryta ;  JAG HAR VARIT RÖKFRI i 2 år! Otroligt länge för att vara jag. Visst har jag klarat av det tidigare i livet, men då har jag varit gravid. Jag säger inte att jag slutat röka, men jag har i alla fall hållit uppe ett bra tag. Jag har haft perioder detta år där jag varit otroligt röksugen, men jag har fixat det! Grattis till mig :)

Jag och Micke åker till Thailand om 2 veckor, det ska bli härligt med värme och naturligtvis att träffa Ida igen. Vi blir borta i typ 10 dagar. Vi får hoppas på att det inte kommer att regna för mycket och att badtemperaturen är mer än lagom.

Jag har tagit upp min sjukgymnastik igen, vilket är en bra sak eftersom min kropp har ont hela tiden. Får se hur bra det kommer fungera denna gången, man får inte ge sig för snabbt. Tur man lär sig av erfarenheter. Även om jag får skitont efter träningen så brukar det bli mindre jobbigt efter ett antal gånger...

Otroligt intressant inlägg...

Som vanligt har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat. Naturligtvis av hänsyn till i
dioter...



2016-06-29

Jag är tillbaka...eller inte

Jag såg att jag inte skrivit ett endaste ord här på drygt 1 år. 1 år har gått utan att det hänt något väsentligt i mitt liv? eller är det precis tvärt om? Är det när det händer grejer omkring mig som jag inte skriver?
Det är nog egentligen så att jag oftast inte pallar skriva om mina vardagliga saker, och det andra som händer blir mest en massa gnällande...eller för lyckorusigt...typ

Jag har en app i telefonen där jag varje dag skriver i vad jag gjort, tex städat, lagat mat, ätit middag eller klippt gräset. Jag fyller även i om jag varit arg, ledsen, uttråkad eller trött. Hur jag har sovit och vem jag har umgåtts med. Det sista är att jag fyller i helheten på dagen, om den varit bra eller bajs, oftast är den mitt i mellan. 
Det är nog så att den appen ha ersatt bloggen väldigt mycket. Jag kan ganska enkelt se hur jag mår och hur mycket jag vill strypa vissa människor eller sparka sönder redan döda ting :/ 
Säga vad man vill om att få massa diagnoser, men för mig hjälper det att försöka se tecken, och det är det som denna appen är bra för. Ingen i min omgivning går säker för denna lista jag har, men återigen så ser jag hur jag mår när jag umgås med personerna omkring mig.

Vem vet jag kanske skriver snart igen :D 

Här är appen, som heter Daylio , ser ut så här :





Inga kommentarer:

2015-05-05

Fader vår som är i himmelen...

Skriver ett inlägg om pappa...igen..
Det blir mest ledsamt och jag borde kommit över hans död.
Man kommer aldrig över att någon dör, det enda som händer är att det blir lättare med åren, men jag kan fortfarande sakna honom.
Jag saknar min friska pappa som fanns där. Jag saknar även nuförtiden min sjuka pappa.
Jag saknar att inte kunna ta med honom en sväng i bilen för att kanske fika. Jag saknar hans frågor som exempelvis kunde vara - Ska vi till Wessels nu, eller - har du köpt en ny bil ? Det var inte troligt att vi skulle till Wessels som fanns i Örebro för 25? år sen, inte heller hade jag skaffat någon ny bil på ett par år. Men det var en tid då pappa fortfarande ställde frågor.
Det gjorde han inte alls den sista tiden.

Det är 12 år sedan idag. 12 år sedan jag och min syster Anette satt och vakade vid hans sida. Jag glömmer det aldrig och jag vill inte heller glömma det. Jag vill att det ska finnas kvar i mitt hjärta. Det är en gåva att få finnas vid sin faders sida när han sakta somnar in, det är inte alla som har den förmånen.

I morgon är det alltså 12 år sedan min pappa dog. Min pappa som vid 53 års ålder dog i en parkinson plus sjukdom. Jag brukar säga att pappa hade en demenssjukdom för jag brukar inte orka förklara vad det var för sjukdom men den heter kortikobasal-degeneration-cbd .(klicka här om ni vill ha lite info)

Jag har inte tänkt detta ska bli ett lipande inlägg så därför avslutar jag redan nu


2015-03-31

Once upon a time....

Tänkte skriva ett blogginlägg om hur förbannat irriterad och arg jag är, men kom på att det finns kanske till och med någon som läser skiten ...

Jag är less och trött på det mesta. Jag blir iofs lite glad över att bästaste vännen kommer på besök till påsk!

Hade tänkt skriva alla fula ord jag kan men skiter i det med.

Min hjärna är stressad, är det kaos i mitt hem så är det även det i min hjärna. Säger inget mer.

Känner för att be de flesta dra åt helvete!








2015-01-15

2015

Så, vad ska jag hitta på detta nya fina 2015?

Tja, jag har som vanligt inte gett några nyårslöften. Jag håller dom aldrig ändå.

Men jag kanske ska försöka ha lite mer "egen tid" med Micke. Vi är dåliga på det både han och jag.
Nu har vi en stor jävla vattenläcka i dusch- och tvättstuga, detta håller Micke mer än upptagen.

Jag ska försöka bli bättre på att höra av mig till mina vänner...de få som finns kvar ... jag får skylla mig själv när jag aldrig svarar i telefonen eller ringer tillbaka...

Idag ska jag iaf baka lite bröd som vi ska ha på Lördag när vi firar Jimmy som fyller 25 år. 25 år!!!!! Hur är det möjligt att min näst äldsta son fyller 25!! Jag var ju precis 30??!!

Är verkligen kass på att blogga för tillfället, men det kanske vänder nu...

Läste häromdagen att det är farligt att stressa! Så det ska jag sluta upp med 2015...

2015-01-13

2014

Tänkte att jag skulle summera förra året på ett fåtal rader:

  • Jag fick avliva gamla Zelda, vi skaffade en ny familjemedlem i form av lille kattungen Grizen.
  • Jag gick på skrivkurs och det var skitkul.
  • Jag skaffade glasögon.
  • Jag gick på Adhd-gruppmöten, och det var intressant och jag kände att jag inte var ensam om en hel del saker. Jag sitter även på väntelistan för att göra utredning av Adhd, men väntelistan är på minst 1½ år. 
  • Slutade röka i september, och har inte fallit dit igen.
  • Jag var otroligt dålig på att umgås och prata med mina vänner, som vanligt kanske...

2014-11-21

Mina första minnen...



Mina första år.

När jag var liten, hade jag en säng att sova i och en mage som aldrig var mätt. Jag hade en mamma och en pappa som var gifta; ibland önskade jag att de inte var det. Jag hade även en bror; Michael som var 2 år äldre en mig och en tre år yngre syster som hette Anette. Min pappa antingen jobbade på sin arbetsplats eller hemma hos farmor och farfar. Jag hade en mamma som i stort sett aldrig jobbade; varken på någon arbetsplats eller hemma. Vi flyttade omkring ganska ofta, jag vet inte varför, kanske vräktes vi? När jag precis på gränsen hann rota mig, då var det dags för flytt, till ett nytt okänt område.
    Pappa jobbade på pappersbruket i Örebro i många år, mamma jobbade en kort period på ett tvätteri.
    Min pappa hade en del vänner som ibland kom och hälsade på, de var alla jättesnälla. Lennart brukade nästan alltid köpa med godis till oss barn. Vi fick annars bara godis till jul och påsk, lördagsgodis existerade inte i vår familj. Det kunde någon gång hända att jag och min bror fick en krona eller två till helgen, men bara ibland.
    När jag fyllde tre år bodde vi i en liten stuga där det var gångavstånd till farmor och farfar. Det första jag kommer ihåg, var när jag som treåring vaknar en tidig morgon, stiger ur sängen och tittar ut genom fönstret. Där stod ett spöke, ett spöke i vitt lakan, som spöket Laban, fast stort. Jag blev livrädd och sprang fram till min bror som sov i samma rum och skrek:
-        Michael, det är ett spöke nedanför fönstret!
-        Men sluta jag sover, mumlade han.
-        Michael, snälla, du måste komma och titta, det är spöke där på riktigt, jag lovar!
Naturligtvis trodde han mig inte, men efter mycket tjat masade han sig ur sängen för att se om jag ljög. Spöket var naturligtvis borta när han kom fram till fönstret. Nu trodde min bror att jag hade ljugit. Senare på dagen gick jag fram till mamma och sa:
-        Mamma, det stod ett spöke nedanför mitt fönster i natt!
-        Nej, du har drömt Weronica, du vet att det inte finns några spöken.
    Det var inte förrän i vuxen ålder, som min kära mor berättade för mig att det var en av mina släktingar som hade lyckats lura mig. Den här händelsen har funnits med mig i alla år. – Hur tänkte min hen, hur tänkte mamma och varför ville de skrämma ett litet barn?


-        Pappa, varför är inte mamma hemma, löd min fråga i slutet av juni 1973.
-        Hon är på sjukhuset Weronica, när hon kommer hem har hon med sig din lillasyster.
Ingen hade berättat för mig att jag skulle få ett syskon. Eller hade jag bara glömt det? Jag ville inte ha någon lillasyster, jag tyckte det räckte med en bror.
    När mamma kom hem med bebisen ville hon att jag skulle komma och titta på den. Jag trodde mamma skulle krama mig, och berätta hur mycket hon hade längtat efter mig. Men hon tyckte bara att jag skulle titta på bebisen. Jag blev jätteledsen, sprang och gömde mig bakom en buske, den busken fick ofta besök av mig. Mamma försökte få mig att komma fram, men inte förrän Michael kom och hämtade mig så gick jag därifrån. Jag vägrade att titta mot bebisen i flera veckor. Möjligtvis tittade jag i smyg, utan att någon vuxen såg det. Strax efter Anette föddes så pratade pappa med mig och Michael
-        Michael och Weronica, ni måste tänka på att vara extra snälla mot mamma, hon har det jättejobbigt med bebisen.
-        Ja, pappa, vi ska försöka, lovade vi.
    Pappa försökte alltid vara mamma till lags. Jag och brorsan försökte vara tysta och snälla. Vi lekte mest ute den sommaren. Vi sprang i kohagarna, hoppade på höskullen; samma höskulle där de söta kattungarna fanns. Jag var även i treårsåldern när jag bestämde mig för att göra mig av med min napp, den slängdes helt enkelt in i kohagen. Jag ångrade mig direkt efteråt, men det var ingen som ville gå in och hämta den åt mig. Även om jag såg nappen ligga på backen inte långt från stängslet, så var jag alldeles för rädd att ens tänka tanken på att ge mig in i hagen bland alla korna för att hämta den. Det var nog inte de allra vanligaste sättet att sluta med napp. Ett av det starkaste minnena jag har från den epoken var när jag och min kusin som är lika gamla, sprang omkring och lekte. Tommy som min kusin hette, sprang fram till sin mamma och hoppade upp i hennes knä för att mysa.
Även jag ville sitta i min mammas knä. Jag sprang fram till mamma och sa snällt:
-        Snälla mamma, jag kan väl få sitta i ditt knä?
-        Nej, du är stor nog att sitta på egen stol, svarade hon.
-        Men mamma, jag kan väl få sitta en liten stund.
-        Nej, du är för stor, jag orkar inte det.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade, jag var verkligen inte större än Tommy, snarare mindre. Detta var bara en av alla gånger som jag kände mig avisad. Jag var efter detta väldigt avundsjuk på min kusin som inte ens behövde ha ont för att hans mamma skulle vilja ha honom i knät. Känslan att bli avisad har aldrig försvunnit.
Varför fick inte jag sitta hos mamma? Var jag på något vis sämre?


2014-11-14

Tusen strålande solar

Jag har inte skrivit på flera veckor, det är iofs inget ovanligt här.
Jag har faktiskt skrivit på skrivarkursen ... Fatta var roligt det är, skriva sina texter och få både ris och ros . Det var skitjobbigt i början, men jag gillar att få ris, man lär sig så mycket mer än om man bara får beröm. Jag hoppas verkligen att det kommer någon liten fortsättning på den.

Vad har jag annars gjort?
Tja, yrat omkring som vanligt, vilket i min värld betyder att jag grejar lite här och lite där. Inget blir färdigt men jag gör saker hela tiden...typ.

Jag har målat och målat, läst en bok. Och vi var på bio igår , Jag, Micke, Ida, Adam och Andreas. Det var den nya Dum&dummare 2. Ganska rolig film, men lite för mycket av det roliga ibland, då är det som att det låser sig för mig. Men den var lite smårolig iaf.

Så har vi dom där ADHD träffarna. De är intressanta med trevliga människor, men jag har så svårt för lyssnarövningarna vi har i början på mötena, koncentrationen tryter och jag tycker det går för sakta.
Hemläxorna går ...sådär. Jag försöker göra mina stoppövningar ett par gånger om dagen.
Att lyssna på de andra övningarna går bara inte.
Jaja, det blir nog bättre...



Boken jag har läst, måste jag varmt rekommendera. 

Jag tycker boken är bra, för den känns modern. Den speglar inte bara kvinnorna i Afghanistan utan man får även se hur resten av landet lider under talibanerna styre. 
Ledsam, fin och kärleksfull bok.

2014-10-19

Söndag ...

Här sitter jag med ont efter gårdagens målande.
Jag har börjat måla väggarna i hallen på ovanvåningen, och tapeter ska upp på nedervåningen.
Men jag ska ju inte måla så länge, jag vet det och därför får jag skylla mig själv.

Jag försöker få min hjärna att vilja skriva, men den går tydligen på sparlåga. Men jag borde börja med någonting som jag kan spåna vidare på till helgen då det är kurs igen. Längtar efter kursen. Det har varit lärorikt och intressant.
Jag känner att jag iofs inte ens kan sitta och skriva för det gör förjävla ont i mina fingrar.

Det blir med andra ord en dag där bara det nödvändiga blir gjort. Så som diska, laga mat och tvätta, och kanske dammsuga, får se om jag fixar  att hålla i dammsugaren överhuvudtaget. Jag HATAR verkligen att inte kunna göra vad jag vill utan att få surt efter ...




2014-10-08

Lite småsur . . .

Jag är så jävla trött på drama. Jag har sagt det förr.
Ska man verkligen behöva sitta och säga:
 - oh,vad bra du är ...
 - men, vad roligt för dig ...
 - fan vad duktigt du är ...
 - du är bäst ...osv
Ska man verkligen behöva vara en JA-sägare för att inte vara obekväm?

Kan jag inte få säga:
Du kanske borde ...
Men ska du verkligen ...
Men, det där är nog inte så bra ...
Eller helt enkelt ... Nu gör du fel!
 Så less på att aldrig få säga vad man anser, för då är man obekväm. Och är man obekväm, då gör folk slut med en. 
Och gör man slut,så behöver man inte höra alla jobbiga saker. 
Vill man inte höra saker som andra inte säger, gör slut förhelvete.
Man kan göra slut med sin partner (det vill jag inte) man kan göra slut med släktingar och man kan göra slut med sina sk vänner. 
Eller som andra skulle kalla det, säga upp kontakten med dessa. 

Passar jag inte för dig, så gör det då!!!
Jag lovar jag har varit med om MYCKET värre saker i mina dar, Men hoppsan det kanske du kan fråga mig . . . Hur jag mår? Vad har jag varit med om i mitt liv?


UPPS VAD ARG JAG BLEV... förlåt det ska inte hända igen...jag ska sitta här och JA-nicka resten av livet!


2014-10-06

Brev till min syster ...



Älskade syster!

Vad hade vi gjort, du och jag, utan varandra? När vi växte upp, var vi inte världens bästa vänner. Jag umgicks mest med brorsan. Han var äldre och jag ville förmodligen vara lite tuffare än dig. Tre års åldersskillnad är ganska många år när man är liten. Jag tyckte mest att du var jobbig och förstörde allt som var mitt.
    Men vi hade roligt också. Minns du de gånger mamma blev vansinnig för att vi högt och hjärtligt höll på att skratta ihjäl oss, när vi inte kunde sluta? – Helt plötsligt slår det mig, våra döttrar har varit likadana som vi var. Hur många gånger har vi inte skällt på våra barn, sagt till dem att vi andra behöver sova, att de ska vara tysta. Att jag inte tänkt på det innan! Så lika oss de är.
    Jag vill be om förlåtelse för att du inte längre kan äta chokladbollar. Den gången jag gjorde en jättestor chokladboll och tvingade dig att ta hela i munnen och svälja den, sådant sätter sina spår. Minns du alla gånger vi spelade kortspelet ”Stress” och hur du fick ditt smeknamn ”Lelle”, Varför kallas du inte för det idag?
    Jag var den som sprang fram först till dig när du ramlade ner från trappan i Stenstorp, strax efter mig kom mamma gående, som vanlig helt hysteriskt skrikande
-        Nej, jag kan inte se detta!
   Jag förklarade för mamma att vi nog var tvungna att åka till sjukhuset, för armen såg inte ut som den skulle. Jag var 13 år och du 10. Mamma tyckte det var så hemskt så hon inte kunde följa med?
-        Jag kan inte följa med, jag kan inte, skrek mamma.
-        Jag följer med, sa jag lugnt.
    Det var jag som satt i bilen och höll om dig Anette, det var mig du svimmade emot, inte mamma som det borde varit.
    Jag var ju bara 16 år när jag flyttade hemifrån, du hälsade på flera gånger i veckan. Jag minns att du gärna ville äta hemma hos mig och Bernt. Jag bakade ofta både bullar och kakor, och din favorit var mina hemmagjorda bondkakor. Du fick alltid äta hur många du ville.
    Du, liksom jag flyttade hemifrån tidigt, rätta mig om jag har fel, men visst var det samma dag som du slutade nian? Jag minns inte hur länge du bodde med Roger, men det jag har förstått är, att du liksom jag flydde från vårt gemensamma föräldrahem. Det kunde bara bli bättre … trodde vi.
    Vi har följt samma mönster genom åren, ibland lite för bra kanske. Vi har varit gifta, och har skilt oss. Vi har varit ensamstående mammor och jag tycker vi klarat det ganska bra. Mitt i all kaos med exmän och barn lyckades vi ta hand om pappa när han blev sjuk. Den tiden är som en dimma för mig. Vi gjorde det vi var tvungna med. Vi var med pappa på diverse utredningar, och hälsade på honom på Ekbacken. Det var du och jag Anette. Ingen annan.
    Vi tog med pappa och ungarna till den där lilla sjön, minns du? Pappa fick upp världens minsta abborre som vi sedan grillade. Vi var livrädda för att pappa skulle ramla i vattnet, hans balans var inte den bästa. - Var det året innan han dog? Han följde med oss och fikade på Göstas i Smålandsstenar, han åt räkmacka och bakelse, det fanns ingen botten i hans mage när han var sjuk. Kommer du ihåg blickarna från människorna som satt bredvid? Hur arga vi var för att de inte förstod att pappa var sjuk?
    En dag hände det vi väntat på, du fick samtal från Ekbackens demensboende, personalen tyckte vi skulle komma dit. Pappa hade haft feber i 2 veckor och blev bara sämre. Du och jag åkte dit, tillsammans med din dotter Ellen som var knappt 4 månader.
    När vi kom till Ekbacken var pappa okontaktbar. Hans sjukdom hade nu slagit ut det stället i hjärnan som kontrollerar temperaturen i kroppen. Vi satt och vakade hela dagen och bestämde oss för att stanna kvar över natten, för han var riktigt dålig. Jag försökte sova på pappas soffa i rummet, men det enda jag gjorde, var att ligga med stängda ögon och lyssna på hans andetag. Andetag som lät riktigt ansträngande. Jag hörde Ellen gny lite när det var dags för amning.
   Natten övergick till tidig morgon. Vi gick ut på pappas altan i morgonsolen och tog en cigarett. Vi visste att detta var den sista dagen, den sista dagen med pappa vid liv. Varken jag eller du Anette, lämnade hans sida, vi satt och pratade med honom, lät Ellen få ligga bredvid sin morfar och sova lite, vi höll hans hand och vi baddade hans läppar och mun med en stor fuktig tops. Morgonen blev till eftermiddag, vi hade tänkt åka hem för duscha och byta kläder, men vi beslöt oss för att stanna. Vi förstod som sagt att det var de sista timmarna i hans liv.
    Jag ringde mamma och Michael framåt kvällen, sa till dem – om ni vill träffa pappa innan han somnar in så är det läge att komma nu. Efter någon timme var även de på plats. Mamma satte sig i pappas soffa, hon satt där med munnen snörpt och vägrade att ens titta på sin make. Du och jag satt på varsin sida och höll pappas händer.
-        Mamma, vill du sitta en stund hos pappa? frågade du.
-        Nej, svarade mamma.
    Man kunde se på pappas kropp att den var på väg att ge upp, det var en färg som började från tårna. En färg som sa att döden var på gång. Det var inget vi sa högt till varandra, men vi båda funderade på hur lång tid det skulle ta för dödens färg att nå hjärtat. Det tog flera timmar. Hela tiden småpratade vi med pappa.
-        Det är okay pappa, du behöver inte kämpa mer, sa jag.
-        Pappa, de är dags att släppa taget, sa du.
    Jag grät och du grät. Vi smekte hans hand och kind. Till slut började hans andetag att bli färre. Efter lång tids kämpande slutade han andas. Minns du hur tiden stod stilla?
    På väg hem tyckte vi att det var konstigt att vi mötte bilar, vi såg folk på gatorna och i affären fanns det människor som handlade. Som om inget hade hänt! Hur var det möjligt att allt var som vanligt för alla andra?
     Vi skämdes på begravningen, först och främst för att mamma struntade i att de flesta av pappas släktingar kom från Örebro. Hon hade inte ens tänkt berätta för dem när minnesstunden var. Vi blev inte förvånad över att hon sen bestämde sig för att det räckte med bara en begravningsgudstjänst, inte ens en fika efteråt skulle vi ha. Det skulle kosta för mycket. Vi skämdes även för att vår lillasyster Angelica inte var med på begravningen. 
    Men du och jag, vi har hållit ihop genom åren. Vi har hjälpts åt med barnen och med mormor och morfar. Vi har sagt saker till varandra som vi ångrat. Ändå är det du och jag Anette, det har alltid varit du och jag.

Jag älskar dig!
Kram, Weronica