2017-11-04

Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen.
Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla. Det är en av anledningarna till att jag har ganska få vänner på FB, Instagram och Snapchat.
Allt blir överdrivet.
Jag gillar inte heller att vara tillgänglig 24/7.
Och på riktigt vem är intresserad av att se om jag gör en våffla, eller tar ett glas öl, så länge man ler? Eller så länge man gör något skojsigt?
Ett experiment borde vara att man under en vecka kanske bara visar vad man gör den övriga tiden?
Finns troligtvis en anledning till att jag nästan bara visar upp mina djur på nätet, eller mat, eller trädgården.

Jag började blogga för ca 10 år sen. Tiden som var absolut roligast att blogga var när Ingen visste vem jag var, när ingen visste att jag bloggade. Helt anonym och kunde tycka och få skriva vad jag ville, utan hänsyn till mina nära. Tror jag bloggade närmare ett år innan jag sa det till någon. Sen berättade jag för några få, och sen raderade jag Hela bloggen och började om från början, sen fick resten av Världen veta att det var jag.
Helt plötsligt var det inte så kul längre.


2017-11-01

Livet är ett jävla jagande efter lycka...eller iaf att må bättre...

Då var den här igen, hösten!
Hur ska jag lyckas överleva denna gången? Ett halvår innan jag med bekvämlighet kan vara utomhus igen, fy fan.
Jag är redan trött och sliten i både kroppen och själen.

Jag är ledsen för Ida åker till Thailand på Söndag. Jag har ingen aning om när jag får träffa henne igen. Att spara pengar till att åka till henne är fan inte lätt med min skitdåliga sjukersättning.

Det är många som mår dåligt i min närhet och jag är speciellt bekymrad över en av dessa. Vet inte hur jag ska göra för att hjälpa... finnas tillgänglig är en sak jag kan vara, men mer än så är inte så enkelt.

Vaknar för tidigt på morgonen, sedan ligger jag och tänker. Har jag tur somnar jag om en stund...

Jag börjar även bli otroligt trött på mitt blödande, satte dit min hormonspiral för en månade sedan (hade haft riklig mens i en vecka då) och det vägrar ge sig. Jag har världens mensvärk (ont även ut i ryggen), får mens i typ 2 dagar, det minskar och håller på att försvinna ... sen får jag mensvärk och så börjar det om och om igen. Mitt blodvärde är säkert i botten. Pallar inte! Är bara trött och sliten. Fick ingen tid till gyn förrän nästa torsdag. Ska fan plocka bort hela innanmätet om det ska fortsätta så här. Är bara på dåligt humör och trött, det är fan igen höjdare alls. (gnälligt värre) Och det är värre än det framstår som.

Jul om typ 7 veckor. Inte ens det känns lika lockande det som det brukar. Jag älskar egentligen julen.

Är det mörkret som gör att jag mår som jag gör? Eller mina diagnoser som börjar spöka? Jag äter inga mediciner förutom vid behov just nu. Nej, jag tänker inte äta mediciner som jag inte tycker hjälper mig ett skit.

Igår när jag var och fick NADA tyckte även min sjuksköterska att  jag såg sliten ut. Tack för det liksom.

Just nu känns det inte som jag har någon att pratat om med mitt mående, mest för att alla andra inte heller mår bra... funderar på att börja röka igen, det tror jag att jag hade mått bättre av, speciellt med min stora feta sjukersättning, hahahaha..

Funderar även på #metoo, hade kunnat skriva en hel del om detta. Jag har valt att inte skriva något om mina upplevelser kring detta ämne på socialmedier. Det räcker att det finns med mig i mitt minne, det finns saker som hänt mig som jag inte berättat för någon någonsin, och inte kommer berätta heller. Jag tycker däremot att alla som berättat öppet är otroligt modiga. Men mina värsta upplevelser kommer jag aldrig någonsin dela med mig.
(Detta ämne har naturligtvis dragit upp mina sår också. Man tror man begraver saker, en dag blir man påmind och det känns igen. Bara börja gräva igen, och begrava igen när det lagt sig lite)
Jag funderar på hur många i min ålder som faktiskt kan svara NEJ på frågan: Har du blivit sexuellt utnyttjad, har du blivit kladdad på? Det behöver inte vara det extrema, att man blivit våldtagen.






2017-05-08

Uppåt och nedåt

Hela jag är en upp och nedgång. Det gäller verklig HELA mig och min personlighet. Allt eller Inget.

Känner mig rastlös, vill göra massor. Men kroppen och själen skriker NEJ!

Jag blir jätteglad och jag blir jätteledsen om vartannat hela tiden. Upp och ner, det kan vända på 5 minuter.
Jag drar mig undan, får ångest, det drar i och trycker över bröstet, ryggen och halsen.
Tänker HELA tiden, när jag är vaken och när jag sover. Ni vet man vaknar till och somnar om igen. Under den korta tiden tänker jag.

Vill verkligen inte börja med mediciner igen. Ska träffa min sjuksköterska i morgon. Behöver nog ta upp detta. För nu har jag haft det tufft under en längre period.


Detta har troligtvis även med den föregående veckans datum att göra. Jag mår sämre på våren. Jag tänker för mycket på vad som skett. Även om många år har gått och jag borde bearbetat saker och ting. Men jag har inte hunnit med det. Det har funnits för mycket måsten i mitt liv. Jag påstår inte att det är fel på det alls. Men det kan bli lite mycket ibland.

Men nu sitter jag här och hittar på måsten. Känner mig apatisk och orkeslös. Ledsen och glad. Gråter och gråter, sen skrattar jag en aning.

Trycket ökar igen och jag borde nog helt enkelt försöka sova...

2017-04-26

Bosses Hundhjälp!

Bosses hundhjälps Facebook-grupp har passerat 21000 medlemmar.
Vad är det som gör att det endast är ca 100 betalande medlemmar
Jag har verkligen huvudbry över att det är så. 
Vad beror det på ?
Är folk bara snåla?

Eller är dom bara med i Fb-gruppen för att kunna lägga upp efterlysningar på hundar, och därför inte egentligen speciellt intresserade av att vara medlemmar?
Hur ska man kunna fånga upp/in betalande medlemmar?
Jag har varit medlem i Fb-gruppen i drygt 1 år, men visste inte ens att man kunde vara betalande medlem. Informationen kommer alltså inte fram. Det är ju inte så att det är några jättesummor i avgift. 125 kr på ett år är ganska billigt om man jämför med många andra föreningsavgifter. 
Dom här pengarna går ju direkt till ett bra syfte. Det finns tyvärr väldigt många hundägare som inte har haft råd att skaffa en försäkring till sitt älskade husdjur. 
Det är här Bosses hundhjälp kommer in. Har du inte råd att lösa ut din hund från veterinären då kan du ansöka om bidrag och i alla fall få hjälp med en del av kostnaden. 
Det är många som ansöker, mer pengar behöver naturligtvis komma in. Medlemsavgiften är en liten del, men många bäckar små.

Om varje medlem på Bosses facebooks sida bara swichar en tia, tja då kan ni ganska enkelt räkna ut hur mycket pengar det kommer in på 21000 personer. Och visst vore det underbart om varje person kunde ge 10 kr VARJE månad? Hur många hundar hade kunnat hjälpas då!




2017-04-21

Det blir alltid värre framåt våren...

Det är snart 14 år sedan. 14 år sedan min pappa dog. Hur är det möjligt att det i perioder känns så jävla jobbigt. Så svårt att få människor att förstå.

Jag fick en fråga idag.
Frågan löd -Hur accepterar man att ens pappa har en demenssjukdom? Mitt svar var enkelt -Man gör det inte. 
Man accepterar inte att ens pappa inte är den starka person man trott som liten. Jag försöker hela tiden hitta svaren. Svaren på varför blev pappa sjuk, varför såg jag inte alla dessa tecken tidigare? 

Sista 6 månaderna i pappas liv ändrade mig. Jag fick bland annat mitt första panikångestanfall.

Pappa var på Ekbackens demensboende i Burseryd. Det finns (fanns?) inget boende för unga dementa i Gislaveds kommun, så pappa hamnade på ett äldreboende. Det var hemskt att lämna honom där, inte för att det är ett dåligt ställe, utan för att det var gamla, jättedementa personer och allt är utformat för att passa de gamla. Men pappa var inte gammal, pappa var 53 år. 53 år och hans döttrar tvingade honom att bo på ett jävla ålderdomshem. Personalen var verkligen bra, och illa till mods. Pappa var snäll och gjorde inte mycket väsen av sig. Min vän jobbade natten den sommaren pappa bodde där. Hon berättade att hon tyckte det var jobbigt att se honom i den miljön. Min pappa som träffat henne många gånger innan, kände inte alls igen henne. Pappa brukade sitta med personalen på kvällarna och dricka kaffe, de var flera i personalen som var i samma ålder som han. 

I början brukade pappa göra kaffe när vi hälsade på. När hösten började närma sig hade han ingen koll på hur man gjorde längre. Fars dag 2002 var en jobbig dag. Pappa älskade olika typer av spel. Jag minns när han skulle spela på lotto medans jag bodde hemma. Han gjorde 35 små lappar som han skrev 1–35 på och bad oss barn dra 7 stycken. Mest för att vi tyckte det var kul, men kanske också för att han trodde det var mer tursamt om de drogs på måfå. Trisslotter, det gillade pappa att få. Naturligtvis fick han några triss- och tianlotter av mig och Anette när det var fars dag 2002. Men det var faktiskt då, som i alla fall jag märkte att han blivit mycket sämre i sin motorik. Han försökte verkligen att skrapa, men han skakade mest. Det var sista gången han fick några lotter. 

Som frisk älskade pappa att fika. Som sjuk kunde han nästan äta obegränsat med fikabröd. Det var som hans gräns var bortsuddad. En påse bullar och flera muggar kaffe var en enkel match för honom att få i sig, han åt tills det var slut. På fars dag 2002 hade det ändrat sig. Han åt lite grann av nån kladdig kaka och försökte få i sig sitt kaffe. Men inget på bordet tog slut som det brukade. Hans aptit hade försvunnit...  

2016-11-29

En idiot som jag

Jag vet att blod är tjockare än vatten.
Jag vet att man ska ta tillvara på varandra medans man kan.

Men hur gör man om man står ljusår från varandra?
Ska man fortfarande försöka?
Eller får man ge upp?

Måste man verkligen kämpa sig blodig?








 

2016-09-18

Rökfri i 2 år!!

Måste först få skryta ;  JAG HAR VARIT RÖKFRI i 2 år! Otroligt länge för att vara jag. Visst har jag klarat av det tidigare i livet, men då har jag varit gravid. Jag säger inte att jag slutat röka, men jag har i alla fall hållit uppe ett bra tag. Jag har haft perioder detta år där jag varit otroligt röksugen, men jag har fixat det! Grattis till mig :)

Jag och Micke åker till Thailand om 2 veckor, det ska bli härligt med värme och naturligtvis att träffa Ida igen. Vi blir borta i typ 10 dagar. Vi får hoppas på att det inte kommer att regna för mycket och att badtemperaturen är mer än lagom.

Jag har tagit upp min sjukgymnastik igen, vilket är en bra sak eftersom min kropp har ont hela tiden. Får se hur bra det kommer fungera denna gången, man får inte ge sig för snabbt. Tur man lär sig av erfarenheter. Även om jag får skitont efter träningen så brukar det bli mindre jobbigt efter ett antal gånger...

Otroligt intressant inlägg...

Som vanligt har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat. Naturligtvis av hänsyn till i
dioter...



Sociala medier

Det här med sociala medier är ett intressant fenomen. Jag är periodvis så otroligt trött på att se och "höra" om allt och alla....