2017-05-08

Uppåt och nedåt

Hela jag är en upp och nedgång. Det gäller verklig HELA mig och min personlighet. Allt eller Inget.

Känner mig rastlös, vill göra massor. Men kroppen och själen skriker NEJ!

Jag blir jätteglad och jag blir jätteledsen om vartannat hela tiden. Upp och ner, det kan vända på 5 minuter.
Jag drar mig undan, får ångest, det drar i och trycker över bröstet, ryggen och halsen.
Tänker HELA tiden, när jag är vaken och när jag sover. Ni vet man vaknar till och somnar om igen. Under den korta tiden tänker jag.

Vill verkligen inte börja med mediciner igen. Ska träffa min sjuksköterska i morgon. Behöver nog ta upp detta. För nu har jag haft det tufft under en längre period.


Detta har troligtvis även med den föregående veckans datum att göra. Jag mår sämre på våren. Jag tänker för mycket på vad som skett. Även om många år har gått och jag borde bearbetat saker och ting. Men jag har inte hunnit med det. Det har funnits för mycket måsten i mitt liv. Jag påstår inte att det är fel på det alls. Men det kan bli lite mycket ibland.

Men nu sitter jag här och hittar på måsten. Känner mig apatisk och orkeslös. Ledsen och glad. Gråter och gråter, sen skrattar jag en aning.

Trycket ökar igen och jag borde nog helt enkelt försöka sova...

2017-04-26

Bosses Hundhjälp!

Bosses hundhjälps Facebook-grupp har passerat 21000 medlemmar.
Vad är det som gör att det endast är ca 100 betalande medlemmar
Jag har verkligen huvudbry över att det är så. 
Vad beror det på ?
Är folk bara snåla?

Eller är dom bara med i Fb-gruppen för att kunna lägga upp efterlysningar på hundar, och därför inte egentligen speciellt intresserade av att vara medlemmar?
Hur ska man kunna fånga upp/in betalande medlemmar?
Jag har varit medlem i Fb-gruppen i drygt 1 år, men visste inte ens att man kunde vara betalande medlem. Informationen kommer alltså inte fram. Det är ju inte så att det är några jättesummor i avgift. 125 kr på ett år är ganska billigt om man jämför med många andra föreningsavgifter. 
Dom här pengarna går ju direkt till ett bra syfte. Det finns tyvärr väldigt många hundägare som inte har haft råd att skaffa en försäkring till sitt älskade husdjur. 
Det är här Bosses hundhjälp kommer in. Har du inte råd att lösa ut din hund från veterinären då kan du ansöka om bidrag och i alla fall få hjälp med en del av kostnaden. 
Det är många som ansöker, mer pengar behöver naturligtvis komma in. Medlemsavgiften är en liten del, men många bäckar små.

Om varje medlem på Bosses facebooks sida bara swichar en tia, tja då kan ni ganska enkelt räkna ut hur mycket pengar det kommer in på 21000 personer. Och visst vore det underbart om varje person kunde ge 10 kr VARJE månad? Hur många hundar hade kunnat hjälpas då!




2017-04-21

Det blir alltid värre framåt våren...

Det är snart 14 år sedan. 14 år sedan min pappa dog. Hur är det möjligt att det i perioder känns så jävla jobbigt. Så svårt att få människor att förstå.

Jag fick en fråga idag.
Frågan löd -Hur accepterar man att ens pappa har en demenssjukdom? Mitt svar var enkelt -Man gör det inte. 
Man accepterar inte att ens pappa inte är den starka person man trott som liten. Jag försöker hela tiden hitta svaren. Svaren på varför blev pappa sjuk, varför såg jag inte alla dessa tecken tidigare? 

Sista 6 månaderna i pappas liv ändrade mig. Jag fick bland annat mitt första panikångestanfall.

Pappa var på Ekbackens demensboende i Burseryd. Det finns (fanns?) inget boende för unga dementa i Gislaveds kommun, så pappa hamnade på ett äldreboende. Det var hemskt att lämna honom där, inte för att det är ett dåligt ställe, utan för att det var gamla, jättedementa personer och allt är utformat för att passa de gamla. Men pappa var inte gammal, pappa var 53 år. 53 år och hans döttrar tvingade honom att bo på ett jävla ålderdomshem. Personalen var verkligen bra, och illa till mods. Pappa var snäll och gjorde inte mycket väsen av sig. Min vän jobbade natten den sommaren pappa bodde där. Hon berättade att hon tyckte det var jobbigt att se honom i den miljön. Min pappa som träffat henne många gånger innan, kände inte alls igen henne. Pappa brukade sitta med personalen på kvällarna och dricka kaffe, de var flera i personalen som var i samma ålder som han. 

I början brukade pappa göra kaffe när vi hälsade på. När hösten började närma sig hade han ingen koll på hur man gjorde längre. Fars dag 2002 var en jobbig dag. Pappa älskade olika typer av spel. Jag minns när han skulle spela på lotto medans jag bodde hemma. Han gjorde 35 små lappar som han skrev 1–35 på och bad oss barn dra 7 stycken. Mest för att vi tyckte det var kul, men kanske också för att han trodde det var mer tursamt om de drogs på måfå. Trisslotter, det gillade pappa att få. Naturligtvis fick han några triss- och tianlotter av mig och Anette när det var fars dag 2002. Men det var faktiskt då, som i alla fall jag märkte att han blivit mycket sämre i sin motorik. Han försökte verkligen att skrapa, men han skakade mest. Det var sista gången han fick några lotter. 

Som frisk älskade pappa att fika. Som sjuk kunde han nästan äta obegränsat med fikabröd. Det var som hans gräns var bortsuddad. En påse bullar och flera muggar kaffe var en enkel match för honom att få i sig, han åt tills det var slut. På fars dag 2002 hade det ändrat sig. Han åt lite grann av nån kladdig kaka och försökte få i sig sitt kaffe. Men inget på bordet tog slut som det brukade. Hans aptit hade försvunnit...  

2016-11-29

En idiot som jag

Jag vet att blod är tjockare än vatten.
Jag vet att man ska ta tillvara på varandra medans man kan.

Men hur gör man om man står ljusår från varandra?
Ska man fortfarande försöka?
Eller får man ge upp?

Måste man verkligen kämpa sig blodig?








 

2016-09-18

Rökfri i 2 år!!

Måste först få skryta ;  JAG HAR VARIT RÖKFRI i 2 år! Otroligt länge för att vara jag. Visst har jag klarat av det tidigare i livet, men då har jag varit gravid. Jag säger inte att jag slutat röka, men jag har i alla fall hållit uppe ett bra tag. Jag har haft perioder detta år där jag varit otroligt röksugen, men jag har fixat det! Grattis till mig :)

Jag och Micke åker till Thailand om 2 veckor, det ska bli härligt med värme och naturligtvis att träffa Ida igen. Vi blir borta i typ 10 dagar. Vi får hoppas på att det inte kommer att regna för mycket och att badtemperaturen är mer än lagom.

Jag har tagit upp min sjukgymnastik igen, vilket är en bra sak eftersom min kropp har ont hela tiden. Får se hur bra det kommer fungera denna gången, man får inte ge sig för snabbt. Tur man lär sig av erfarenheter. Även om jag får skitont efter träningen så brukar det bli mindre jobbigt efter ett antal gånger...

Otroligt intressant inlägg...

Som vanligt har jag skrivit och raderat, skrivit och raderat. Naturligtvis av hänsyn till i
dioter...



2016-06-29

Jag är tillbaka...eller inte

Jag såg att jag inte skrivit ett endaste ord här på drygt 1 år. 1 år har gått utan att det hänt något väsentligt i mitt liv? eller är det precis tvärt om? Är det när det händer grejer omkring mig som jag inte skriver?
Det är nog egentligen så att jag oftast inte pallar skriva om mina vardagliga saker, och det andra som händer blir mest en massa gnällande...eller för lyckorusigt...typ

Jag har en app i telefonen där jag varje dag skriver i vad jag gjort, tex städat, lagat mat, ätit middag eller klippt gräset. Jag fyller även i om jag varit arg, ledsen, uttråkad eller trött. Hur jag har sovit och vem jag har umgåtts med. Det sista är att jag fyller i helheten på dagen, om den varit bra eller bajs, oftast är den mitt i mellan. 
Det är nog så att den appen ha ersatt bloggen väldigt mycket. Jag kan ganska enkelt se hur jag mår och hur mycket jag vill strypa vissa människor eller sparka sönder redan döda ting :/ 
Säga vad man vill om att få massa diagnoser, men för mig hjälper det att försöka se tecken, och det är det som denna appen är bra för. Ingen i min omgivning går säker för denna lista jag har, men återigen så ser jag hur jag mår när jag umgås med personerna omkring mig.

Vem vet jag kanske skriver snart igen :D 

Här är appen, som heter Daylio , ser ut så här :





Inga kommentarer:

2015-05-05

Fader vår som är i himmelen...

Skriver ett inlägg om pappa...igen..
Det blir mest ledsamt och jag borde kommit över hans död.
Man kommer aldrig över att någon dör, det enda som händer är att det blir lättare med åren, men jag kan fortfarande sakna honom.
Jag saknar min friska pappa som fanns där. Jag saknar även nuförtiden min sjuka pappa.
Jag saknar att inte kunna ta med honom en sväng i bilen för att kanske fika. Jag saknar hans frågor som exempelvis kunde vara - Ska vi till Wessels nu, eller - har du köpt en ny bil ? Det var inte troligt att vi skulle till Wessels som fanns i Örebro för 25? år sen, inte heller hade jag skaffat någon ny bil på ett par år. Men det var en tid då pappa fortfarande ställde frågor.
Det gjorde han inte alls den sista tiden.

Det är 12 år sedan idag. 12 år sedan jag och min syster Anette satt och vakade vid hans sida. Jag glömmer det aldrig och jag vill inte heller glömma det. Jag vill att det ska finnas kvar i mitt hjärta. Det är en gåva att få finnas vid sin faders sida när han sakta somnar in, det är inte alla som har den förmånen.

I morgon är det alltså 12 år sedan min pappa dog. Min pappa som vid 53 års ålder dog i en parkinson plus sjukdom. Jag brukar säga att pappa hade en demenssjukdom för jag brukar inte orka förklara vad det var för sjukdom men den heter kortikobasal-degeneration-cbd .(klicka här om ni vill ha lite info)

Jag har inte tänkt detta ska bli ett lipande inlägg så därför avslutar jag redan nu


Uppåt och nedåt

Hela jag är en upp och nedgång. Det gäller verklig HELA mig och min personlighet. Allt eller Inget. Känner mig rastlös, vill göra massor. ...